Hej, förlåt att jag inte har skrivit något på länge men det har hänt alldeles för mycket så varje gång jag försöker skriva något om helgen hemma så får jag panikångest för att jag inte vet vart jag ska börja. Here goes nothing. Började helgen med att åka in till Glasgow i fredags kvall. Gick och käkade sushi, som jag nu har ett omåttligt sug efter, vilket kan förklara de fem olika former av lax som jag införskaffade igår kvall. Hursomhelst. På bordet ligger en liten flyer från en krog, £1 drinks all night tonight. Oemotståndligt säger vi och traskar dit med våra små kabinväskor på släp. Efter fem rundor måste vi skynda därifrån för annars missar vi sista bussen till flygplatsen. Kilar in på toaletten lite fort. När jag sedan står och tvättar händerna hör jag två tjejer på tydligaste göteborgskan:
"Hur låser man egentligen?"
"Jag tror att man måste trycka på knappen"
Som erfaren toalettbesökare delar jag med mig av mina erfarenheter...
Slumrar i ett par fyra timmar på flygplatsen innan det är tio minuter till incheckningen stänger. Kliver av planet och Sam är helt övertygad om att den treåriga flickan som har suttit och skrikit i sätet bakom oss hela resan i själva verket är sexåriga Madeleine. Jag slår döva örat till.
Lördag eftermiddag tillbringas i gott sällskap med mor och till kvällen dyker Lotta, Parham och Kajsa upp i lagom tid till middagen. Sam sover. Jag försöker att väcka honom men han utstöter ett väldigt hotfullt väsande i ren Gollum anda och jag backar försiktigt ut ur rummet.
Beger oss till Linneterrassen efter ett samtal från Elsa under vilket hon får mig att lova dyrt och heligt att vi verkligen är på väg nu och inte kommer att låta henne vänta i ytterligare en halvtimme. På plats blir det återförening med Elsa, Lisa, Mary, Hillevi, Michael, och Anna som jag inte kan minnas att jag någonsin har träffat tidigare får en kram bara sådär i farten. Efter det att Kajsa blivit utkastad på grund av oanständigt beteende går vi istället till Sejdeln, eller rättare sagt hälften av oss går dit och hälften hamnar som väntat på krogen tjugo meter därifrån. Kvällen slutar på Stars and Bars. Jag och Elsa står glatt och svänger våra lurviga när vakten kommer fram till oss och säger att han är väldigt ledsen men det är tyvärr förbjudet att dansa där. Elsa tar ett stadigt grepp om hans midja och bjuder honom på en svängom. Det var det bästa som hänt honom under hela kvällen. Hemma strax innan tre och Elsa lurar sig med upp på en tårtbit innan hon blir hemskickad.
Söndag morgon vill jag helst inte prata om. Det tar ungefär en timme för mig att samla mig såpass att jag ska kunna äta frukosten som Sam har lagat. Det är för mig ett under hur vi lyckas ta oss till Liseberg. Jag säger bara en sak, när jag flyttar hem ska jag köpa ett guldpass!
Myskväll med mer eller mindre tio påsar chips och Love actually. Kan det bli bättre?
Så är jag nu tillbaka i Skottland och jobbar och sliter som vanligt. Men jag har redan något nytt att se fram emot. Vid lunchtid den 21:a Juli kommer förhoppningsvis Harry Potter ligga och vänta på mig i hallen! Yey!
Friday, 29 June 2007
Ledsen
Jag har suttit och gråtit hela morgonen. Om sanningen ska fram rullar tårar fortfarande ner för mina kinder lite då och då.
Jag hatar att hacka lök.
Friday, 22 June 2007
Och så sker det. Igen.
Och så har John Howard klantat sig igen, han kunde inte ens vara lite smidig och förbjuda alkohol for hela Northern Territorys befolkning utan han skulle bestämt måla ut endast aboriginerna. Visst det är ett problem med alkoholmissbruk och våldsbrott bland just aboriginer, men att återigen antyda att aboriginer och övriga folkgrupper i Australien inte ska behandlas lika är helt klart oerhört klantigt. Det sekellånga förtrycket mot aboriginer i Australien har orsakat ett utanförskap utan like och att fortfarande fortsätta med inställningen att aboriginer och andra australier inte bör gå under samma regler kan bara leda till en ytterligare ökning av klyftan mellan Australiens folk. Bra jobbat Herr Howard.
Thursday, 21 June 2007
Junsele i mitt hjärta
Vändning för Junsele med utländska lån
I Junsele i Ångermanland finns inga fotbollsspelare. Ändå tycker man att det behövs ett division 3-lag på orten. Ideellt arbete och gåvor i form av möbler och mat gör att nio utländska spelare kan förstärka klubben.
Moldavien bidrar med åtta toppspelare och Ukraina med en. Innan spelarna kom hade Junsele 0-38 i målskillnad på fyra matcher. Men nu vinner man igen.
På bygatan i Junsele har fotbollsspelare i alla tider kommit gående på väg till träningen. De senaste åren har ortens egna spelare blivit allt mer lätträknade på trottoaren. Nu finns ingen kvar. Åtta moldavier och en spelare från Ukraina utgör stommen i division 3-laget. Det är nu dessa nio som varje dag går längs bygatan på väg till gräsplanerna.
- Vi har kommit hit för att hjälpa Junsele. Varför de saknar spelare vet vi inte, men vi ska göra allt som går för att klubben ska vinna sina matcher, säger mittfältaren Vladimir Japelau.
Spelarna har ingen lön, de spelar för mat och husrum. De bor i lägenheter som stått tomma och som klubben hyr av kommunen. Junseleborna har hjälpts åt med att frakta dit möbler som skänkts till spelarna. Ändå är det spartanskt och mycket kalt på väggarna. Dagens Nyheters utsända får följa med in till Serghei Cebotari som bor ensam, en del spelare bor i par. Junsele IF står också för maten. Endera får spelarna pengar och handlar själva eller så kommer ortsbor och lämnar mat.
- Vi turas om att laga soppa till lunch och äter hos varandra. Ibland får vi äta middag hos någon av ledarna i klubben. Ute i samhället är vi nästan aldrig, vi håller hos hemma, säger Serghei Cebotari.
Om Sergheis fritidsintresse råder inget tvivel. Han har travar av moldaviska pocketdeckare i lägenheten.
Persiennerna är neddragna som skydd mot norrländsk sol. Spelarna som kommer in i lägenheten hjälps åt att förklara hur svårt det är att sova på nätterna när det är så ljust. I Moldavien är det kolsvart.
Kolsvart har också en stor del av säsongen varit för Junsele IF. I fjol kom laget femma i serien, med god hjälp av ukrainska spelare och tränaren Misha Dunets. I år stod det tidigt klart att truppen skulle genomgå en radikal gallring. En efter en försvann ortens egna spelare. Studier och arbete på annan ort gick före fotbollen och snart stod lagledaren Thomas Hellgren kvar med två A-lagsdugliga spelare, de 17-åriga tvillingarna Erik och Nils Lundberg från Backe, tre mil västerut.
- Oj, vilken motvind det var ett tag. Vi jobbade hårt för att kunna ställa ett lag på benen, men var nära att ge upp. I elfte timmen löste det sig, säger Thomas Hellgren som engagerat sig som tränare och ledare i tio år.
Laget kunde inte genomföra en enda träningsmatch innan starten i division 3 mellersta Norrland, det fanns inte tillräckligt med spelare. Hela tiden arbetade man intensivt för att ordna visum för en grupp ukrainska spelare, men veckorna gick och de förhoppningarna grusades av en rad byråkratiska och krångliga skäl. När serien började fick Junsele IF samla ihop varje tänkbar spelare i bygden, sådana som slutat för länge sedan och helt oprövade 15-16-åringar.
Efter fyra matcher hade laget
0-38 i målskillnad. I en av matcherna hade man bara nio man på planen. Mörka moln tornade upp sig över Junsele. Men just när det såg som svartast ut kom vändningen.
Tränaren Misha Dunets hade under vintern haft uppdrag i Moldaviens högsta liga. Med goda kontakter i landets fotbollsförbund började han rycka i de rätta trådarna. Snart fanns en lista med namn på åtta spelare från fyra klubbar i Moldaviens två högsta serier som var villiga att tillsammans med Misha ge sig iväg till Norrlands inland och rädda ett lag i nöd. I hemlandet (som brukar kallas Europas fattigaste land) är spelarna professionella och tjänar enligt egna uppgifter cirka 1.000-2.000 dollar i månaden. I Junsele spelar de för uppehället.
- Vi har fått en chans i livet. Det är ett äventyr och vi får se ett annat land. Kanske kan någon av oss bli upptäckt och få prova i en högre serie, säger forwarden Vitalie Ursu.
Nu är också tränarens 21-årige son Dima Dunets på plats i Junsele och tillhör topparna i laget. Det betyder att nio importer och ett tvillingpar från Backe försvarar klubbens färger. Efter tre knappa förluster kom så äntligen, i säsongens åttonde match, den första segern. På hemmaplanen Mon i den senaste omgången vann Junseles främlingslegion med 4-1 mot jämtländska Krokom/Dvärsätt.
Tremålsskytten Misha Javorski tycker att det trots succén är svårare att vara forward i Sverige än i hemlandet. Så stora och fysiskt starka försvarsspelare har han aldrig tidigare stött på. Även tränaren Misha Dunets anser att fysiken är den stora skillnaden.
- Våra spelare är ganska små och lätta. De andra lagen i serien kan ha spelare som väger upp mot 100 kilo och som bara skjuter långbollar. Jag vill att det ska vara "touch-touch-touch" hela tiden på planen, säger han och illustrerar den typen av passningsspel genom att gestikulera och röra sig fram och tillbaka.
Spelet i segermatchen var av rapporterna att döma så bra att många av klubbens supportrar stod uppradade och tackade spelarna med handskakningar efteråt. En av byborna som betalat en tusenlapp för att vara med i den så kallade tusenkronorsklubben och stötta klubben menade att det borde vara värt två tusen om spelet hamnade på samma nivå i fortsättningen. I lördags gjorde Dima Dunets Junseles mål i 1-1-matchen borta mot IFK Östersund och visade framgången inte var någon tillfällighet.
Inne i byn går dock åsikterna isär om nyttan med satsningen. Kritikerna har menat att det vore bättre att starta om i division 6 om det inte finns tillräckligt med bra spelare på orten och att lägga pengarna på barn och ungdom i stället. Det är argument som klubbens anhängare slår ifrån sig. DN träffar Dick Johansson utanför ICA-butiken. Han kallas Junseles störste supporter och är mycket tydlig i sina åsikter.
- Det är fruktansvärt viktigt med ett fungerande A-lag eftersom Junsele av tradition är en lägerort. Hit kommer tusentals ungdomar varje sommar och fotbollen drar på så sätt in miljoner till bygden. Vi måste också visa att vi kan göra något åt situationen i stället för att lägga oss ner och dö, säger han.
Dick Johansson tycker inte att det är konstigare att Junsele värvar från utlandet än att Djurgården och Malmö FF gör det. Han är också övertygad om att det blir betydligt dyrare att värva svenska spelare. Mest tråkigt tycker han det är att pensionärer inte kan reproducera sig. Det skulle verkligen kunna ändra på situationen i utflyttningsorten Junsele, menar han.
Att Junsele har flera gräsplaner och är något av centralort för fotbollsläger i Norrland har restaurang- och hotellägaren Börje Norberg tagit fasta på.
- Junsele IF är en klubb som på ett naturligt sätt kunde samla de största talangerna i Norrland. Om de spelade i samma lag här kunde storklubbarna bevaka unga lovande spelare på ett enda ställe.
Om denna idé går att utveckla ska vara osagt. Klart är dock att Junsele IF på något sätt måste ordna försörjningen av spelare om fotbollen ska leva vidare.
- Nästa år fyller föreningen 100 år. Det skulle vi vilja fira med att vinna en serie, kanske division 3 om vi lyckas hålla oss kvar i år, säger ledaren Thomas Hellgren.
Tills vidare har han och övriga i ledarstaben och styrelsen fullt upp med att lösa spelarfrågan resten av året. Den 1 juli reser den här gruppen av spelare hem igen till klubbarna Politehnica Chisinau, Dacia Chisinau, Rosso Floreni och Viisoara Milesti. Kanske kommer de tillbaka till höstsäsongen. Kanske kommer helt andra spelare för att dra på sig Junseles matchdress.
Anders Lövgren
I Junsele i Ångermanland finns inga fotbollsspelare. Ändå tycker man att det behövs ett division 3-lag på orten. Ideellt arbete och gåvor i form av möbler och mat gör att nio utländska spelare kan förstärka klubben.
Moldavien bidrar med åtta toppspelare och Ukraina med en. Innan spelarna kom hade Junsele 0-38 i målskillnad på fyra matcher. Men nu vinner man igen.
På bygatan i Junsele har fotbollsspelare i alla tider kommit gående på väg till träningen. De senaste åren har ortens egna spelare blivit allt mer lätträknade på trottoaren. Nu finns ingen kvar. Åtta moldavier och en spelare från Ukraina utgör stommen i division 3-laget. Det är nu dessa nio som varje dag går längs bygatan på väg till gräsplanerna.
- Vi har kommit hit för att hjälpa Junsele. Varför de saknar spelare vet vi inte, men vi ska göra allt som går för att klubben ska vinna sina matcher, säger mittfältaren Vladimir Japelau.
Spelarna har ingen lön, de spelar för mat och husrum. De bor i lägenheter som stått tomma och som klubben hyr av kommunen. Junseleborna har hjälpts åt med att frakta dit möbler som skänkts till spelarna. Ändå är det spartanskt och mycket kalt på väggarna. Dagens Nyheters utsända får följa med in till Serghei Cebotari som bor ensam, en del spelare bor i par. Junsele IF står också för maten. Endera får spelarna pengar och handlar själva eller så kommer ortsbor och lämnar mat.
- Vi turas om att laga soppa till lunch och äter hos varandra. Ibland får vi äta middag hos någon av ledarna i klubben. Ute i samhället är vi nästan aldrig, vi håller hos hemma, säger Serghei Cebotari.
Om Sergheis fritidsintresse råder inget tvivel. Han har travar av moldaviska pocketdeckare i lägenheten.
Persiennerna är neddragna som skydd mot norrländsk sol. Spelarna som kommer in i lägenheten hjälps åt att förklara hur svårt det är att sova på nätterna när det är så ljust. I Moldavien är det kolsvart.
Kolsvart har också en stor del av säsongen varit för Junsele IF. I fjol kom laget femma i serien, med god hjälp av ukrainska spelare och tränaren Misha Dunets. I år stod det tidigt klart att truppen skulle genomgå en radikal gallring. En efter en försvann ortens egna spelare. Studier och arbete på annan ort gick före fotbollen och snart stod lagledaren Thomas Hellgren kvar med två A-lagsdugliga spelare, de 17-åriga tvillingarna Erik och Nils Lundberg från Backe, tre mil västerut.
- Oj, vilken motvind det var ett tag. Vi jobbade hårt för att kunna ställa ett lag på benen, men var nära att ge upp. I elfte timmen löste det sig, säger Thomas Hellgren som engagerat sig som tränare och ledare i tio år.
Laget kunde inte genomföra en enda träningsmatch innan starten i division 3 mellersta Norrland, det fanns inte tillräckligt med spelare. Hela tiden arbetade man intensivt för att ordna visum för en grupp ukrainska spelare, men veckorna gick och de förhoppningarna grusades av en rad byråkratiska och krångliga skäl. När serien började fick Junsele IF samla ihop varje tänkbar spelare i bygden, sådana som slutat för länge sedan och helt oprövade 15-16-åringar.
Efter fyra matcher hade laget
0-38 i målskillnad. I en av matcherna hade man bara nio man på planen. Mörka moln tornade upp sig över Junsele. Men just när det såg som svartast ut kom vändningen.
Tränaren Misha Dunets hade under vintern haft uppdrag i Moldaviens högsta liga. Med goda kontakter i landets fotbollsförbund började han rycka i de rätta trådarna. Snart fanns en lista med namn på åtta spelare från fyra klubbar i Moldaviens två högsta serier som var villiga att tillsammans med Misha ge sig iväg till Norrlands inland och rädda ett lag i nöd. I hemlandet (som brukar kallas Europas fattigaste land) är spelarna professionella och tjänar enligt egna uppgifter cirka 1.000-2.000 dollar i månaden. I Junsele spelar de för uppehället.
- Vi har fått en chans i livet. Det är ett äventyr och vi får se ett annat land. Kanske kan någon av oss bli upptäckt och få prova i en högre serie, säger forwarden Vitalie Ursu.
Nu är också tränarens 21-årige son Dima Dunets på plats i Junsele och tillhör topparna i laget. Det betyder att nio importer och ett tvillingpar från Backe försvarar klubbens färger. Efter tre knappa förluster kom så äntligen, i säsongens åttonde match, den första segern. På hemmaplanen Mon i den senaste omgången vann Junseles främlingslegion med 4-1 mot jämtländska Krokom/Dvärsätt.
Tremålsskytten Misha Javorski tycker att det trots succén är svårare att vara forward i Sverige än i hemlandet. Så stora och fysiskt starka försvarsspelare har han aldrig tidigare stött på. Även tränaren Misha Dunets anser att fysiken är den stora skillnaden.
- Våra spelare är ganska små och lätta. De andra lagen i serien kan ha spelare som väger upp mot 100 kilo och som bara skjuter långbollar. Jag vill att det ska vara "touch-touch-touch" hela tiden på planen, säger han och illustrerar den typen av passningsspel genom att gestikulera och röra sig fram och tillbaka.
Spelet i segermatchen var av rapporterna att döma så bra att många av klubbens supportrar stod uppradade och tackade spelarna med handskakningar efteråt. En av byborna som betalat en tusenlapp för att vara med i den så kallade tusenkronorsklubben och stötta klubben menade att det borde vara värt två tusen om spelet hamnade på samma nivå i fortsättningen. I lördags gjorde Dima Dunets Junseles mål i 1-1-matchen borta mot IFK Östersund och visade framgången inte var någon tillfällighet.
Inne i byn går dock åsikterna isär om nyttan med satsningen. Kritikerna har menat att det vore bättre att starta om i division 6 om det inte finns tillräckligt med bra spelare på orten och att lägga pengarna på barn och ungdom i stället. Det är argument som klubbens anhängare slår ifrån sig. DN träffar Dick Johansson utanför ICA-butiken. Han kallas Junseles störste supporter och är mycket tydlig i sina åsikter.
- Det är fruktansvärt viktigt med ett fungerande A-lag eftersom Junsele av tradition är en lägerort. Hit kommer tusentals ungdomar varje sommar och fotbollen drar på så sätt in miljoner till bygden. Vi måste också visa att vi kan göra något åt situationen i stället för att lägga oss ner och dö, säger han.
Dick Johansson tycker inte att det är konstigare att Junsele värvar från utlandet än att Djurgården och Malmö FF gör det. Han är också övertygad om att det blir betydligt dyrare att värva svenska spelare. Mest tråkigt tycker han det är att pensionärer inte kan reproducera sig. Det skulle verkligen kunna ändra på situationen i utflyttningsorten Junsele, menar han.
Att Junsele har flera gräsplaner och är något av centralort för fotbollsläger i Norrland har restaurang- och hotellägaren Börje Norberg tagit fasta på.
- Junsele IF är en klubb som på ett naturligt sätt kunde samla de största talangerna i Norrland. Om de spelade i samma lag här kunde storklubbarna bevaka unga lovande spelare på ett enda ställe.
Om denna idé går att utveckla ska vara osagt. Klart är dock att Junsele IF på något sätt måste ordna försörjningen av spelare om fotbollen ska leva vidare.
- Nästa år fyller föreningen 100 år. Det skulle vi vilja fira med att vinna en serie, kanske division 3 om vi lyckas hålla oss kvar i år, säger ledaren Thomas Hellgren.
Tills vidare har han och övriga i ledarstaben och styrelsen fullt upp med att lösa spelarfrågan resten av året. Den 1 juli reser den här gruppen av spelare hem igen till klubbarna Politehnica Chisinau, Dacia Chisinau, Rosso Floreni och Viisoara Milesti. Kanske kommer de tillbaka till höstsäsongen. Kanske kommer helt andra spelare för att dra på sig Junseles matchdress.
Anders Lövgren
Wednesday, 20 June 2007
Uppsamling
Okej, nu är det bestämt vi kommer att vara på Linneterrassen vid åttatiden på lördag!!!!
KOM DIT ELLER DRA EN NIT!
OGG OGG OGG!
KOM DIT ELLER DRA EN NIT!
OGG OGG OGG!
Monday, 18 June 2007
Jimmy Osting Stats
Jimmy Osting was born on Thursday, April 7, 1977, in Louisville, Kentucky. Osting was 24 years old when he broke into the big leagues on May 2, 2001, with the San Diego Padres. His biographical data, year-by-year hitting stats, fielding stats, pitching stats (where applicable), career totals, uniform numbers, salary data and miscellaneous items-of-interest are presented by Baseball Almanac on this comprehensive Jimmy Osting baseball stats page.
Saturday, 16 June 2007
Thursday, 14 June 2007
Stryktipset
Hur tänker de sig att man ska kunna stryka en duk som är typ 3*2 meter egentligen? Det slutade med att ena halvan av duken släpade in marken och blev lite sådär festligt grådaskig som man vill att bordsdukar ska vara. Sen lyckades jag med konststycket att lämna strykjärnet sittandes på en skjorta medan jag sprang iväg och svarade i telefonen. Jag trodde ju att det bara var sånt som hände puckade människor i kassa filmer. Är jag ett pucko? Nej det vägrar jag tro på, det måste vara den förrvirran jag känner över att vara tillbaka på jobbet efter hela två dagars ledigt. Det känns så fel att vara ledig nuförtiden. Jag sitter mest och rullar tummarna och räknar mintuerna tills jag är välkommen att stiga in på mitt mysiga kontor igen. Det är som om något fattas mig när jag inte får jobba... Därför har jag skrivit upp mig på charterlistan så nu jobbar jag fram till typ halv tio ikväll och elva imorgon och på måndag. Då kan jag kanske göra lite nytta åtminstone. Det räknas ju knappast som att jobba ändå. Gå och fylla på folks vinglas lite då och då. Mest står jag framme i fören och äter mat från buffen...
Det har varit en mycket händelserik morgon, egentligen borde jag sitta och räkna pengar nu men jag tänkte att jag måste ju upplysa er om Susannes tillstånd. Kan ju inte låta er stå där vilse i mörkret, om man säger.
Här är för övrigt en bild som Sam tog från piren. Mycket likt utsikten från vårt sovrum. Minus ett par buskar.
Monday, 11 June 2007
30 days of night
Nu är jag svinskraj, såg precis trailern till en vampyrfilm så nu sitter jag och kollar mig över axeln hela tiden...
http://uk.media.movies.ign.com/media/486/486900/dl_2016040.html
http://uk.media.movies.ign.com/media/486/486900/dl_2016040.html
En alldeles vanlig söndag
Var inne i Glasgow igår, West End Festival. Kändes som en mindre organiserad version av Göteborgskalaset, men folk var inte mindre fulla för den delen, snarare tvärtom. Halvtre på eftermiddagen raglade skottarna runt på gatorna och kramande vilt främmande människor, däribland mig, som blev kramad alltså. En femtioårig tant går förbi oss minst tre gånger och hälsar med ett ”YO!”. Ja du...
Så var det Sams födelsedag imorgon. Lyckades med konststycket att köpa alla födelsedagspresenter inom loppet av en halvtimme. Han vill antagligen inte ha något av det men eftersom han inte gav några förslag får han gott nöja sig med min spontanshopping. På tal om spontanshopping så stannade vi till vid ASDA igår kväll efter ett par glas. Släpp aldrig in Susanne i en affär när hon är lite rund om fötterna.
Susannes korg:
Leverpastej - extra gräddig
Dansk Salami – var tvungen att vara lite kvasipatriotisk
Mjukost – Hade kollat på OC tidigare och det ser ju så gott ut när de brer mjukost på sina bagels
Och slutligen, trumvirvel
Fjärde säsongen av The OC på DVD – Som jag sedan satt och mös framför med ett par salami och pastej mackor
Var så otroligt nära att köpa en tunika som jag har gått och suktat efter i ett par veckor nu också men lyckades förvånansvärt nog utöva något sorts motstånd.
Så var det Sams födelsedag imorgon. Lyckades med konststycket att köpa alla födelsedagspresenter inom loppet av en halvtimme. Han vill antagligen inte ha något av det men eftersom han inte gav några förslag får han gott nöja sig med min spontanshopping. På tal om spontanshopping så stannade vi till vid ASDA igår kväll efter ett par glas. Släpp aldrig in Susanne i en affär när hon är lite rund om fötterna.
Susannes korg:
Leverpastej - extra gräddig
Dansk Salami – var tvungen att vara lite kvasipatriotisk
Mjukost – Hade kollat på OC tidigare och det ser ju så gott ut när de brer mjukost på sina bagels
Och slutligen, trumvirvel
Fjärde säsongen av The OC på DVD – Som jag sedan satt och mös framför med ett par salami och pastej mackor
Var så otroligt nära att köpa en tunika som jag har gått och suktat efter i ett par veckor nu också men lyckades förvånansvärt nog utöva något sorts motstånd.
Saturday, 9 June 2007
Mocklis
Nu skiner solen och det är stekhett ute och här sitter jag inne på ett satans kontor och räknar sekunderna till jag äntligen ska få gå ut och leka i solen. Satt ute på verandan på min lunchrast och jag tror nästan att jag har bränt mig lite på axlarna. Måste hitta solkräm. Det är fusk alla turister som är ute och åker på båtarna. Och folk har mage att ringa och fråga mig om det finns några fler båtar som går senare på dagen ”för det är ju så fint väder”. Släpp ut mig! Måste ju jobba lite på solbrännan så alla insektsbett som jag har över hela benen inte syns lika tydligt. Men när har mina planer på att brun någonsin lyckats? Tillbringade femton månader i, Australien och Asien i, solen innan jag kom hem förra julen. Mor min sa. ”Du var då inget vidare brun heller” Tack. Men ni ska få äta opp det, sanna mina ord. Vänta bara. Jag kommer slå till när ni minst anar det. Ni ska få se. Susanne hånar man inte ostraffat inte.
Årets sommarhit
Jag vill ha lite solsken
På mina bleka ben
Tänk om jag kunde få gå ut i solen och leka
Eller bara lägga mig i gräset och steka
Oh oh yeah yeah
En dag som den här
När det är så här ”hot”
Bort till stranden det bär
Där kan man leva gott
Oh oh yeah yeah
Man kan få äta lite glass
Lära hunden skaka tass
Om man har otur
Kanske det kommer en skur
Men då säger jag
Oh oh yeah yeah
En dag som den här
När det är så här ”hot”
Bort till stranden det bär
Där kan man leva gott
Oh oh yeah yeah
På kvällen när det blir ljumt
Går man på stan och beter sig skumt
Dansar på krogen varje dag
Gör vad som helst efter eget behag
Oh oh yeah yeah
En dag som den här
När det är så här ”hot”
Bort till stranden det bär
Där kan man leva gott
Oh oh yeah yeah
Music and lyrics
Written and composed by
Susanne Litenlo
Fy satan vilken talang hon har!
På mina bleka ben
Tänk om jag kunde få gå ut i solen och leka
Eller bara lägga mig i gräset och steka
Oh oh yeah yeah
En dag som den här
När det är så här ”hot”
Bort till stranden det bär
Där kan man leva gott
Oh oh yeah yeah
Man kan få äta lite glass
Lära hunden skaka tass
Om man har otur
Kanske det kommer en skur
Men då säger jag
Oh oh yeah yeah
En dag som den här
När det är så här ”hot”
Bort till stranden det bär
Där kan man leva gott
Oh oh yeah yeah
På kvällen när det blir ljumt
Går man på stan och beter sig skumt
Dansar på krogen varje dag
Gör vad som helst efter eget behag
Oh oh yeah yeah
En dag som den här
När det är så här ”hot”
Bort till stranden det bär
Där kan man leva gott
Oh oh yeah yeah
Music and lyrics
Written and composed by
Susanne Litenlo
Fy satan vilken talang hon har!
Friday, 8 June 2007
Ack så blött
Vem var det som uppfann morgondagg egentligen? Och till vilken nytta? Jag kan då inte se vad det ska vara bra med vått gräs om morgonarna när man måste gena genom grannens trädgård för att man har legat och snoozat den senaste halvtimmen och knappt haft en chans att klä på sig innan man måste rusa till jobbet. Nu är allt blött, mina skor, mina strumpor och värst av allt, mina stackars fötter. Sitter och gömmer dem under skrivbordet så att ingen ska tro att jag är konstigare än vad jag egentligen är. Fast det blir väl inte mycket konstigare än en vuxen kvinna som blir så uppspelt att hon klappar händerna varje gång hon ser en kanin... Kunde ingen uppfinna ett par skor som var både fina och praktiska. Ett par vattentäta små söta dockskor kanske. Inte? Nähä, då får jag väl helt enkelt skaffa ett par gummistövlar, helst med blommor eller prickar på. Eller båda!
Thursday, 7 June 2007
Känn ingen sorg...
Okey, Susanne kommer hem på midsommar men eftersom Susanne är ett pucko som inte har firat midsommar på två år så har hon glömt alla de midsommar som hon firat (om hon någonsin mindes något) och fått för sig att det är ju klart som korvspad, midsommar, det firar man väl på midsommardagen. Så alla som såg fram emot att få tillbringa midsommarafton med mig får hålla ut i ytterligare ett år för jag kommer nämligen inte hem förrän på lördagen. Men sörj icke min fränder. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Som vi säger här.
Är så hungrig men det jobbiga med att vara hungrig är ju att förr eller senare måste man laga mat och om man lagar mat så måste man diska och jag orkar inte. Jag undrar hur mycket Sam eller Ben vill ha för att ta hand om det istället för mig. Jag drömmer om mat på jobbet, den sista halvtimmen sitter jag mest och letar recept på internet som alla låter helt ljuvliga men ack så komplicerade, man ska koka pastan och hacka löken och prylar. Och som om det inte var nog med att vara tvungen att behöva planera och skriva shoppinglista för en veckas måltider så finns det inte ett enda ställe inom 15 mils radie som kör ut en anständig Chicken Korma...
Så har jag dessutom ingen födelsedagspresent till Sam ännu. Dummern vägrar ju skriva en önskningslista. Fem dagar kvar, snälla snälla ge mig förslag på vad man ger till pojken vars tre absoluta favoritsaker är mat, foto och mat i ingen speciell ordning...
Och varför fan har Paris Hilton släppts från finkan efter bara tre dagar?
Är så hungrig men det jobbiga med att vara hungrig är ju att förr eller senare måste man laga mat och om man lagar mat så måste man diska och jag orkar inte. Jag undrar hur mycket Sam eller Ben vill ha för att ta hand om det istället för mig. Jag drömmer om mat på jobbet, den sista halvtimmen sitter jag mest och letar recept på internet som alla låter helt ljuvliga men ack så komplicerade, man ska koka pastan och hacka löken och prylar. Och som om det inte var nog med att vara tvungen att behöva planera och skriva shoppinglista för en veckas måltider så finns det inte ett enda ställe inom 15 mils radie som kör ut en anständig Chicken Korma...
Så har jag dessutom ingen födelsedagspresent till Sam ännu. Dummern vägrar ju skriva en önskningslista. Fem dagar kvar, snälla snälla ge mig förslag på vad man ger till pojken vars tre absoluta favoritsaker är mat, foto och mat i ingen speciell ordning...
Och varför fan har Paris Hilton släppts från finkan efter bara tre dagar?
Bara i Skottland
Är på väg hem på min lunchrast när jag hör det mest otäcka gnisslandet som skär ända in i benmärgen på mig. Fortsätter uppför backen och oljudet hörs mer och mer tydligt. Svänger runt hörnet. Då plötsligt uppenbarar sig en gammal karl. Där står han, mitt på dagen i full mundering, kilt, kavaj, hela köret, kramandes en säckpipa i ett spontanutbrott av patriotism. Det hade nog varit lite mer imponerande om det inte hade låtit som en stungen gris...
Tuesday, 5 June 2007
Dumjävel
Kan inte sluta skratta närhelst jag tänker på den här....
Två unga killar sitter och diskuterar en fest som den ene har varit på.
Kille 1: Och så fixade han värsta holken!
Kille 2: Vadå? Skojar du? Varför grejar han en holk på en fest?
Kille 1: Uh, för han kände för det… Frågade om jag ville vara med, sa nej!
Kille 2: Vilken snubbe, bygga en fågelholk på en fest…
Två unga killar sitter och diskuterar en fest som den ene har varit på.
Kille 1: Och så fixade han värsta holken!
Kille 2: Vadå? Skojar du? Varför grejar han en holk på en fest?
Kille 1: Uh, för han kände för det… Frågade om jag ville vara med, sa nej!
Kille 2: Vilken snubbe, bygga en fågelholk på en fest…
Olaglig och otroligt fientlig
Omar Khadr, femton år när han tillfångatas av amerikanska trupper i Afghanistan, anklagas för att vara en ”olaglig fientlig stridande”. Vad är det för jävla skitsnack? Grabben ska ha dödat en amerikansk soldat I STRID, i strid era dumjävlar. Skulle han bara stå där och glatt se på när okända, ovälkomna män stormar in och börjar ha ihjäl alla omkring honom? ”Fientlig stridande”. Jag undrar hur de förväntar sig att man ska agera när ens hem bombas på grund av en man med hybris och på tok för mycket inflytande som fått för sig att han måste bomba ett helt land, eller snarare en halv världsdel, för att lyckas vaska fram en handfull med män som han tror har snackat skit bakom ryggen på honom. (Något som han för övrigt inte har lyckats med de senaste fem åren...)
Hade inte den amerikan som hade ihjäl vilken man som helst med skägg blivit hyllad på scen med två uramerikanska jäntor kråmandes på vardera sida om honom, en hel hop ballonger i färgerna rött, blått och vitt och en banderoll med orden ”God bless our saviour” eller något i den stilen tryckt i stora bokstäver.
Hitler fick också utmärkelser för sitt mod i första världskriget. Människan. Jag är så stolt över vår förmåga att lyckas hylla de som förtjänar det allra mest.
Hade inte den amerikan som hade ihjäl vilken man som helst med skägg blivit hyllad på scen med två uramerikanska jäntor kråmandes på vardera sida om honom, en hel hop ballonger i färgerna rött, blått och vitt och en banderoll med orden ”God bless our saviour” eller något i den stilen tryckt i stora bokstäver.
Hitler fick också utmärkelser för sitt mod i första världskriget. Människan. Jag är så stolt över vår förmåga att lyckas hylla de som förtjänar det allra mest.
Monday, 4 June 2007
No lies, just love.
Var inne i stan igår och det är förfärligt hur en bra shoppingrunda kan gå så snett. Gick runt och tittade i affärer när jag fick för mig att jag skulle kika in på Oasis. Stort misstag. Föll hals över huvud för en tjusig liten blå blåsa. Skulle just till att prova den när jag såg prislappen. Där satt den och hånade mig. Jag vände mig till klänningen och sa sårat.
”Jag som trodde att vi hade något du och jag.”
Den dumma prislappen sparkade och spottade mig rätt i ansiktet. Slet mitt hjärta ur bröstet på mig och stampade på det. Jag har nu lovat mig själv att aldrig älska igen. Det är inte värt den smärta och förnedring som man måste utstå när något så vackert glider ur fingrarna på en. Det var sista gången jag så lättvindigt gav mitt hjärta till någon. Eller något.
Home sweet home.
Yes alltså, nu kommer jag hem över Midsommar så alla som vill leka får höra av sig, på något sätt… Mejl är väl brukligt. Hur som helst. Jag ska äta så mycket gott så du får fylla opp kylskåpet nu mor. Våfflor står högst på listan. Mums mums mums.
Och så ska vi alla dansa kring stången och vara så där riktigt svenska. Det kommer sluta med att Sam tar första bästa plan tillbaka till Melbourne men det är ett billigt pris att betala för att få uttrycka sådan patriotism. Den där varma känslan man får djupt nere i maggropen när man kan göra något som egentligen borde klassas som väldigt osvensk. För är vi inte egentligen riktigt tråkiga och torra. Jag undrar vad som är så speciellt med Midsommar som gör att vi vågar släppa loss som en annan tokstolle. Ja just det. Pappas lilla vän. Snappsen.
Är jätteuppselt för jag har precis insett att Liseberg är öppet så det är där ni kommer hitta mig på Midsommardagen, oavsett hur mycket ni har lycktas hälla i mig dagen innan. Fast det är sjukt hur mycket dyrare det har blivit sedan jag var ung. Då kostade inträdet minnsann inte mer än en tjuga och nu får man gott punga ut med det tredubbla. Håhåjaja.
Och så ska vi alla dansa kring stången och vara så där riktigt svenska. Det kommer sluta med att Sam tar första bästa plan tillbaka till Melbourne men det är ett billigt pris att betala för att få uttrycka sådan patriotism. Den där varma känslan man får djupt nere i maggropen när man kan göra något som egentligen borde klassas som väldigt osvensk. För är vi inte egentligen riktigt tråkiga och torra. Jag undrar vad som är så speciellt med Midsommar som gör att vi vågar släppa loss som en annan tokstolle. Ja just det. Pappas lilla vän. Snappsen.
Är jätteuppselt för jag har precis insett att Liseberg är öppet så det är där ni kommer hitta mig på Midsommardagen, oavsett hur mycket ni har lycktas hälla i mig dagen innan. Fast det är sjukt hur mycket dyrare det har blivit sedan jag var ung. Då kostade inträdet minnsann inte mer än en tjuga och nu får man gott punga ut med det tredubbla. Håhåjaja.
Saturday, 2 June 2007
Chocken.
Polack vaknade efter 19 år i koma
En polsk man som föll i koma för 19 år sedan har vaknat upp till en ny värld, där kommunisterna inte längre styr.
Järnvägsarbetaren Jan Grzebski föll i koma när han blev påkörd av ett tåg 1988, året innan kommunismens omvälvande fall i Östeuropa. Läkarna gav honom inte en chans att överleva, men hans hustru Gertruda fortsatte att vårda honom ömt.
- Hon tog hela tiden hand om mig. Hon räddade mitt liv, säger Jan Grzebski i en intervju för den privata tv-kanalen Polsat.
- Jag grät mycket och bad mycket. De som hälsade på frågade: "När kommer han att dö?". Men han är inte död, säger Gertruda Grzebska.
Jan Grzebski vaknade inte bara upp i ett EU-land med konservativ regering, han ser också en helt ny gatubild:
- Vad som slår mig är alla dessa människor som går runt och pratar i mobiltelefon och bara gnäller. De har inget att klaga på.
Till sin förvåning upptäckte fyrabarnsfadern även att han har elva barnbarn som han nu håller på att bekanta sig med.
TT-AFP
Herrejävlar. Förestall dig att vakna upp en morgon och det visar sig att du har sovit de senaste tjugo åren. Jag skulle få panik och vägra gå och lägga mig. När man har slösat bort så mycket tid är det fan inte värt att sluta ögonen igen. Jag kan ju inte ens med att sova ut en söndagsmorgon för då har jag ju mycket mindre tid på mig att slappna av på min lediga dag... Sova kan man göra när man dör.
Subscribe to:
Posts (Atom)
